Minnets hemlighet

av
Anders Ehnmark

Geijer ansåg sig - med rätta - leva i ett kunskapssamhälle. Alla vetenskaper och konster klappade på hans dörr på Övre Slottsgatan i Uppsala. Han behövde inte lämna hemmet för att få ett panorama över hela den samtida världen. Tidens tusen tungor talade i hans öra och han kunde när som helst få besök av själva tidsandan. Det är i ett tal inför bibelsällskapet 1836 han tecknar denna bild av kunskapssamhället.
   Han kände sig leva i en ny tid. Diligenser störtade fram med mellan sex och tio kilometer i timmen. Postiljonerna var numera väl beväpnade. Meddelanden hade farliga skogar att passera. En snällpostlinje förband Ystad med Stockholm. Saint-simonisternas tidskrift Le Globe anlände till hans dörr. Debatten om den nya fabriken i England följde han kontinuerligt i Edinburgh Review och Quarterly Review och fick de bästa argumenten för och emot i varje läge. Tocquevilles Amerikabok läste han medsamma, dock i Reeves engelska översättning, och fick Norstedts att ge ut. "En av de bästa böcker jag läst och någon kan läsa", antecknade han i Litteratur-Bladet. Han var nätansluten. Intet av vikt på kontinenten förbigick honom, men nästan allt utan vikt.
   En gång tar han själv säte på kuskbocken och driver skjutsmärrarna söderut. Han ska träffa tidsandan själv, Hegel. Han får en hagelskur i ansiktet. Malla Silfverstolpe sitter inne i vagnen och läser den nyutkomna Frithiofs Saga. Han ropar av glädje då han ser Vättern.

Minnets hemlighet, säger han i en föreläsning 1842, är att det förflutna är lika närvarande som det närvarande. Han vänder sig mot Hegels historiesyn, enligt vilken allt går framåt, varvid det som inte passar kastas på historiens sophög. Inget förfars hos Geijer, utan allt lever, upptäckter görs i det förflutna lika väl som i det närvarande, de döda omger oss och deltar i ett stort samtal, där vi lär av varann.
    Samtalet pågår hela tiden. Han går till historien med alla frågor som upptar honom. Har han ett problem med den ekonomiska liberalismen återvänder han till stormaktstiden och granskar favoriten Axel Oxenstierna. Han tar dennes råd: den ekonomiska friheten är något övervägande bra. Historieskrivningens fråga tycks inte så mycket vara hur det var som hur det är. I detta liknar han Machiavelli då denne om aftonen går in i minnets rum, klädd i hovdräkt, för att reflektera över samtidens frågor i de antika auktorernas krets.
    Men det är något mer. Det finns en omslutande berättelse som då och då kastar ljus över scenen. Händelserna har en extrakontur som säger att större frågor än politikens står på spel. Hos en så avlägsen författare söker man gärna likhet. Känner man igen sin egen tid applåderar man. Så modern han var. Men kanske ska man hellre söka den olikhet där flyttbara sanningar gömmer sig. Geijer sade många förvånansvärt aktuella saker om den nya fabriken. Den fanns i en första upplaga redan då, och frågeställningen var inte olik dagens, och Geijer med sina engelska tidskrifter, och sina franska klassanalyser, allt levererat med diligens, förstod allt. Men talar vi istället om den omslutande berättelsen så är han lite egendomlig för att vara historiker, och i varje fall otidsenlig, och man undrar vad det betyder. Han skriver in historien i ett drama om människans själ, ett högre drama som tycks utspela sig någon annanstans och där varje händelse äger sin plats och glömda händelser kallas till liv för att inta en plats som plötsligt blivit deras, eftersom det förflutna som sagt lever.
    Ibland skriver han historia som en romanförfattare som lägger sig vinn om undertexten. Men han är också uttrycklig. I föreläsningarna om "människans historia" hösten 1841 säger han att människan är Guds medarbetare i världsplanen. Den egentliga historien är människans avfall från Gud och hennes återförening med Gud sedan hon satts på prov. Historien är provet. Geijer citerar Vico med gillande då denne säger att människan, om hon tänker fritt, kan förverkliga Guds avsikt med historien. Den fria tanken kan upptäcka Guds mening. Tro och vetande står inte i motsats till varann, utan tron är en hypotes som kan verifieras. Tron övergår i vetande, om människan lägger manken till. "Allt föremål för tron förutsättes kunna bli föremål för vetande, och all tro är således tron på sanningen; föremålet är ej sant emedan det är trott, utan det är trott emedan det är sant, och endast därför existerar ock tron."
    Han tänker sig som Paulus i Romarbrevet att lagen står skriven i människornas hjärtan. Guds ordning är inlagd som en hemlig fil som hon kanske inte är medveten om men kan ta fram, varav dels följer jämlikheten, då detta ju är en fundamental likhet, och dels friheten, då bara tanke- och yttrandefrihet kan få henne att hitta den gömda filen.
    Detta är den omslutande berättelsen, vari allt ryms, men också berättelsen om varje enskilt liv, där också allt ryms. Intrigen upprepas i stort och smått. Ingenting är avgjort och plötsligt kan längesedan bordlagda fall tas upp på nytt. Placeringen på den andra sidan är som hos Swedenborg inte slutgiltig. Minnets hemlighet är att förändring är möjlig även där.
    Sedan släcker han den egentliga historien, och kvar är bara den vanliga historien, men vi ser extrakonturen. Det lyser in.

Detta sätt att skriva historia hjälper honom att hitta rätt i en samtid, där många går vilse. Tron övergår i vetande som han sa. Han ser genast modernitetens stora frågor då de börjar framträda, han har en klarsyn som ibland kan mäta sig med den hos två mera berömda filosofer i detta anläggningsögonblick, då industrialismen och kapitalismen får marken att skälva, nämligen Tocqueville och Marx. Alla tre använder jordbävningsliknelser.
    Förklaringen är kanske att han härleder sina grundvärden, frihet och jämlikhet, från den stora berättelsen och därför inte tar intryck av samtidens beskärmelser. Han tappar inte fattningen som många gör då och oroas inte över "de farliga klasserna", han är bekymrad över att marken skälver men inte rädd, saknar helt Tocquevilles fruktan för la foule, pöbeln, och arbetar sig lugnt genom den nya häpnadsväckande problematiken med en fabrik som mal guld i ena ändan och misär i den andra: de engelska tidskrifterna hjälper honom men ännu mera, tycks det, den förtröstan den stora berättelsen inger.
    Tål människan politiska rättigheter? frågar han sig i samma föreläsning: Javisst, svarar han, ty Gud har ställt henne inför ännu svårare frågor, nämligen hur hon skall återförenas med Honom.

Det är minnets hemlighet. Han befinner sig nu själv i minnet.

Han betraktar samma förbluffande händelse som Tocqueville och Marx. Den ska med jämna mellanrum upprepas genom modernitetens historia. Vi känner den väl. Det ekonomiska förnuftet har gjort en ny underbar uppfinning som utlovar ett Paradiso, samtidigt som den egendomligt nog hotar att ödelägga civilisationen, varför i själva verket ett Inferno väntar, om inte hjälp står att få, vilket bara det politiska förnuftet kan komma med.
    Liksom de andra båda såg han själv den nya fabriken, nämligen i England, han gjorde en studieresa till framtidens försöksanläggning även han, fastän lite tidigare, och fylldes av hopp och fruktan. Han skulle sedan inte upphöra att penetrera frågan. Den får honom att sätta sig in i de samtida franska socialistiska idéerna och tänka sig folkrörelser som nya politiska subjekt och på allehanda sätt överväga vilken "moralisk regulator" de nya ekonomiska krafterna kan behöva.
    Maskinen borde leda till arbetets befrielse, säger han i en föreläsning hösten 1844. Rättvisan, billigheten och kärleken kan av detta göra något gott, men det ligger också i människans frihet att göra något dåligt. Elände eller sällhet väntar, beroende på vad hon gör.

Den stora berättelsen finns också hos Tocqueville och Marx. En tid då allt fast och beständigt förflyktigas är kanske sammanhangsfordrande. Tocqueville tänker sig en historiens rörelse från aristokratins urstadium via jämlikhetens olika stationer, alla smärtsamma, till ett slutstadium där alla är aristokrater. Framme är människan tillbaka, men i stor stil. Marx tänker sig något liknande, men där är det urkommunismen som via ojämlikhetens stationer, alla smärtsamma, återvänder på ett högre stadium. Gentlemannaliv för alla där med. Mönstret är hämtat från den kristna berättelsen. Hos Geijer finner vi den oförmedlad. Geijer är till skillnad från de andra båda troende.
    Han är på en gång mera extravagant och mera tveksam. Han rekommenderar inga stora experiment utan nöjer sig med en moralisk regulator som slår vakt om de båda grundvärdena, friheten och jämlikheten. Inte så lite kanske. Hans författarskap är inte förknippat med katastrofer som de båda andras (Tocqueville är kolonialist och tänker sig Medelhavet som ett franskt kanonrör, riktat mot Asien) utan med reformism och folkrörelser. Social ingenjörskonst kanske man kan säga. Guds medarbetare är resonabel.

Då jag åter läser Geijer - i min generation tycker jag man gjort det hela tiden: i skolan kom han jämt tillbaka, och sen kom han tillbaka i Uppsala, nästan oavsett vad man läste - tänker jag på ett egendomligt svenskt uttryck som fångar en politisk kultur där han kanske är grundlagsfader, nämligen uttrycket "sätta sig ned". Det används om två helt olika saker, att strejka och att förhandla. Då man går ut i strejk sätter man sig ner och då man gör upp i godo sätter man sig också ner. Man sätter sig över huvud taget mycket i Sverige.

Allra sist drömmer han om liberalismen. Han har börjat drömma ekonomiska drömmar, säger han. De rör sig på en vetenskaplig nivå men är samtidigt visionära. Arbetets befrielse är kärnan i liberalismen i denna dröm. Inga otäcka saker händer. Det kommer ingen nöd ur den nya fabriken utan den mal numera bara guld. Man förstår att den moraliska regulatorn är i funktion. Lycklig tecknar han ned sin dröm och sänder den till Dagligt Allehanda. Den införs den 26 februari 1847. Det är hans sista vår.

Han träffar Hegel på sin resa. Hegel är allvarsam och språksam. Till Geijers förundran talar han bara om småsaker. Den hårdläste författaren intresserar sig för formen men inte för innehållet. Han har inget viktigt att säga.




© 1997 Ord&Bild