ur Om vår tids inre samhällsförhållanden

av
Erik Gustaf Geijer

"Om vår tids inre samhällsförhållanden" hölls som föreläsning 1844. Året därpå utkom den i bokform, tre år före Kommunistiska manifestet, en skrift den ofta jämförts med.

Det är upplysningens verk i samhället, vilken själv blott är en stigande gemensamhet och ömsesidighet i kunskap. Dess verkningar äro ingalunda blott glädjande. Man har länge klagat, att med upplysningens tillväxt nöd och fördärv även tilltaga. Inskränkte man sig till påståendet, att de därigenom bliva synbarare, så är ingenting däremot att invända. Tystnaden och mörkret ha i fordna dagar ansvarat för mycket. Men saken har även en annan sida. Man hörde fordom, heter det, mycket mindre oeninghet, mycket mindre strid om rättigheter. - Naturligt! - För att om någonting skall stridas, måste det först finnas. Men om ock rättigheter i och för sig själva äro i själva tanken från människan oskiljaktiga, så äro de därmed långtifrån i verkligheten erkända. Erkännandet är första steget till deras verklighet; och detta erkännande är upplysning, är en gemensam och ömsesidig kunskap. Finnes ej en sådan kunskap, så finnes ej heller rättigheten, såsom sådan. Den slumrar, den har ej ännu slagit upp ögonen. Det finnes då blott såsom makt, eller utgår från makten, såsom gunst och privilegium; men det finnes ej ännu såsom rätt. Emellertid utveckar sig såväl kunskapen i allmänhet, som kunskapen om rättigheter i synnerhet, ur en given yttre auktoritet, såsom ur sitt naturliga omhölje; tills det, som i början var på god tro antaget, eller genom myndighet beviljat, förvandlar och renar sig till insikt och rätt. Stridsämnena öka sig således nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger man till, att med denna stigande upplysning, som överallt är intelligensens växande andel i arbetet, människorna i avseende på tillfredsställandet av sina behov bliva alltmer beroende av varandra, och att detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens oundvikligaste resultat; så har man en nödvändighet för ögonen av i sanning förskräckande karaktär. - Och likväl är denna nödvändighet ingen annan, än intelligensens egen inneburna lag! Och likväl är detta människornas, nödvändigt stigande, beroende av varandra ett förhållande, som rättvisan allt mer kan ordna, som billigheten allt mer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning! - kan, säger jag - nämligen allt efter som människan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följe av sitt fria val förneka och håna den: hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga. Men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste måtto. Fram går denna lag, som förer människorna allt närmare till varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo; - källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, - allt efter som var och en till densamma förhåller sig. - Men genomträngde, i ett och samma ögonblick, en rätt livlig känsla av denna sublima, allt mänskligt förbindande, nödvändighet i hela sitt djup det mänskliga väsendet, - människorna vände sig om, och igenkände varandra för bröder.
   Vad lagen har att uträtta i samhället, vilje vi kalla rättvisans verk, vad sederna lägga därtill billighetens, vad religionen slutligen fulländar, kärlekens. Det stationära tänkesättet, i motsats med det revolutionära, har alltid lagt besynnerlig vikt på bägge dessa senare. Moral och religion äro företrädesvis dess valspråk, och för övrigt det bestående i lagar och inrättningar; skolandes moral och religion tjäna därtill, att man med detta bestående låter sig nöja, även om det ej just inför rättvisans fordringar kan bestå. Tydligen en falsk ställning! - Ty rättvisans verk är det första i samhället: och bliver det allt mer genom rättens erkända ömsesidighet: det innehar denna plats i moralens och religionens egna ögon; varföre den sedlighet och gudsfruktan, som ej vilja erkänna detta, ej heller kunna vara av rätta slaget. Detta inse revolutionärerne väl; varföre de ock förfölja en sådan sedlighet och gudlighet med spott och hån, förliknande den vid ett opiat, som ingives hopen såsom dövningsmedel. Däremot är för dem ej blott den rent juridiska sidan av samhället den första, vilket numera har sin riktighet; utan näranog den enda, vilket är falskt. Men faran av en omstörtning är på ena sidan ej mindre än på den andra. Religion och moral, förordnade såsom dövande medel mot orättvisan, äro verkligen detta opiat, som kan medföra slummer, en också, huru ofta, ett uppvaknande, som betecknas av hädelsens yrsel! Var äro rättvisans, var äro billighetens gränser för ett sådant uppvaknande! - Vad, som borde bliva kärlekens verk, bliver hatets - och berömmer sig därav!
   Så talade jag flera år tillbaka; och man kan ej förebrå mig att hava undanhållit skuggsidan i målningen. Likväl saknades däri det mörkaste draget. Att det gamla samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är vad vi förebrå densamma. Men vad vore den fria konkurrensen, om den blott bleve ett medel mera att förtrycka den svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt? - Vad vore den firade arbetets befrielse, om den i sina följder skulle medföra arbetarens ofrihet? - Vad upplysningen, om den blott skulle lära den ständigt växande hopen av de, på det närvarande samhällets gränser irrande, försvarslöse och egendomslöse allt, vad de synas dömde att umbära? - Sådana äro de frågor, vid vilkas besvarande även den mest frisinnade, med ögat på tidens tecken, börjar studsa tillbaka och betänka sig.
   Vad vi upplevat är ett oinskränktare förmögenhetens eller egendomens välde, än världen hittills sett; och detta välde är tillika bestämt den rörliga egendomens välde över den fasta. Det är första gången, som egendomen ställer sig främst i samhället, nämligen såsom blott privategendom; ty den har förr varit bunden vid mera omfattande personliga förhållanden. Den fasta egendomen har varit familjegendom och ståndsegendom, innan den blev ren privategendom. Så hos adeln; som däri hade sitt berättigande till en större egendomens sammanhållning inom familjerna, emedan den förde samhällets vapen, och borde bliva ett försvar även för de försvarslöse. Så hos kyrkan; vars egendom ansågs såsom ett åt hela det andliga ståndet anförtrott fideikommiss: hon skulle, näst gudstjänsten, även låta sig vårda om den egendomslöse; varföre ock kyrkan själv gärna kallat sin egendom för de fattiges egendom. Den rena privategendomens makt begynte med tredje ståndet, och fann sitt teoretiska försvar i den, av juristerna återupplivade, gamla romerska rätten. Själva den borgerliga egendomens uppkomst förklarar denna dess olika karaktär.




© 1997 Ord&Bild