Erik Gustaf Geijers skrämmande lycka

- samtal med en stengäst

av
Ola Larsmo

 3

Om vår tids inre samhällsförhållanden är utan tvekan Geijers mest kontroversiella verk. Samtiden begriper inte boken, men den står inte oemotsagd. Det är nu professor Fryxell träder in med sitt beryktade generalangrepp. Anledningen är att hr prof Geijer smädat aristokraterna. Och situationen är oförsonlig. Mest hatad är han av de gamla konservativa vännerna, som hycklande uttrycker sin respekt men bakom hans rygg har annat att säga. Geijer har tre år kvar att leva. Ett av hans sista stora projekt i riksdagen var att verka för slaveriets upphävande på den svenska kolonin S:t Barthelemy - vilket också verkar gå i lås. Men riksdagen tövar med beslutet som dras i långbänk. Geijer skriver en ryktbar debattartikel i Post- och Inrikes Tidningar: "Om Slafveriet", införd 1845. "Kunde orätt genom häfd försvaras, så hade slafveriet den äldsta för sig; ty det är urgammalt."35 Samma år som han dör friköps slavarna med statliga medel.
   I mars 1847 besöker han Operan i Stockholm med dottern Agnes. De ser "Don Giovanni". En månad senare somnar han in. Han bestås med uppriktiga hyllningar: men grälet kring hans person och hans åsikter rasar länge vidare.
   Strax före sin död i april skriver han ett märkligt brev till den liberale skriftställaren J P Theorell, som gjort sig känd som utgivare av tidskriften Vinterbladet. Brevet är varken mer eller mindre än ett överlämnande av en stafettpinne. Geijer vet att han skall dö och anar de strider som skall följa.
   I februari 1847 har nämligen uppsalaprofessorn Palmblad kastat sig in i striden mellan Geijer och Fryxell. I sin tidskrift Läsning för bildning och nöje raljerar han med den sjuke gamle radikalen, som han vet är oförmögen att svara. Geijer skriver till Theorell:

Så länge jag där fanns [i Uppsala] verkade min auktoritet något till nedhållande av eländets pretentioner. Nu samka de sig så mycket flitigare och F. Palmblads lubrukationer tolka till mångas beundran deras förträfflighet. - Hav dem under ögonen, bäste Vinterblad! - Slå hårt, använd både udden och skaftet; ty vilken seg hud det gäller, kan man knappt föreställa sig. Ursäkta min framfusighet! Halvsjuk, innestängd, är mitt sinne alltför mycket stämt för mörka föreställningar - själv får och kan jag ej skriva - men jag önskade den bitterhet, som stundom hos mig uppträder, ett ädelt mål.36
*

Geijer fick rätt. Han bestås vid båren med stora hyllningar. Men sparkarna på liket låter inte vänta på sig. Inte minst den forne vännen Atterbom är framme och sätter klacken på den fallne. I sitt program som nytillträdd rektor vid universitetet, i juni samma år, passar han på att pinka litet på Geijers radikalism. Han ansluter sig till den i tiden populära tanken att liberalismen över huvud är en följd av en hjärnskada: Uppsalaprofessorn Israel Hwasser hade i sitt "psykologiska system" lagt fram tanken att liberalismen berodde på "en förslappning i hjärnan"37, och Atterbom anspelar på detta i sina "minnesord" över den döde vännen:

Hans fysiska krafter voro bräckta; de hade till och med länge, fastän hemligen varit det; och till äventyrs kan mången av hans senare levnadsföreteelser endast patologiskt förklaras.38
Som Landquist formulerar saken: "Den blide skalden överskrider här det gemenas gräns". Det skulle han inte ha gjort. Theorell tar nu upp stafettpinnen. I fyra snabba artiklar i Dagligt Allenhanda gör han mos av Atterbom, som avfärdas som "en kolibrisjäl", "i vars huvud aldrig uppstått en redig och klar tanke om samhällsfrågor". Och:

Finns det då ingen barmhärtig människa som vill och kan säga professoren Per Daniel Amadeus Atterbom huru en offentlig funktionär skall bära sig åt, då han ex officio skall yttra sig?39
Striden rasar på. Det reaktionära skummet förflyktigas av tiden, medan den för sin samtid alltför tungt vägande Geijer kanske kan vara på väg upp mot ytan igen.

*

Jag har en bekännelse till att göra: sedan är jag färdig. Geijers tro på de möjligheter "historien" bjuder oss, bjuder jämlikheten, tycks mig nästan skrämmande i sin förtröstan. Det är en lycklig filosofi, kanske alltför lycklig. Men ändå: den är inte deterministisk. Den lämnar ett stort utrymme för såväl den personliga insatsen som det politiska handlandet: inget är avgjort. Utan att köpa hans tankevärld rakt av märker jag att umgänget med den gjort mig mer optimistisk.

Och dom försöker att lura i er att historien har tatt slut
så att man inte ska bekymra sig om hur det kommer att se ut
Ja som om allting som hänt förut skulle leda fram till nu
och inte vidare, långt långt vidare

Men har vi tur så tar historien inte slut på länge än
och det är vi som är legenderna för dom som kommer sen
Men chanserna idag kommer kanske aldrig mer igen
om vi inte tar dom

Hoola Bandoola Band: Rocksamba
Varm försommarkväll i Uppsala. Jag har varit ute på ett ärende, åker sakta hem genom en stad där lövträden är på väg att slå ut. Det är lördag och dags för vårbalen: inhyrda limousiner med svenska flaggor fladdrande i fartvinden kör sakta upp till studentnationernas entréer. Herremän i frack vacklar nedför slottsbacken med uppkorkade champagneflaskor i händerna.
   Jag kör uppför Carolinabacken, kastar en blick mot Geijersgården där den ligger bakom sin syrenhäck. Fönstren står mörka. Men med ens slår kvällsolen fram, genom ett fönster på den andra sidan, rakt igenom de tomma rummen. En kort glimt bara. Sedan är den borta.

Noter
35 Samlade Skrifter, Ribbings utgåva, bd 7, s 465. Tillbaka till texten
36 Landquist, a a s 371f. Tillbaka till texten
37 Ibid s 375. Tillbaka till texten
38 Ibid s 374. Tillbaka till texten
39 Ibid s 376. Tillbaka till texten



© 1997 Ord&Bild