Erik Gustaf Geijer

Inledning

av
Ola Larsmo

Erik Gustaf Geijer var urdålig på att dra roliga historier. Hans fru AnnaLisa Liljebjörn-Geijer berättar i sina minnesanteckningar: "Föreställningen om quintessencen av historien bemäktigade sig honom genast så mycket, att han började med att skratta och anmodade då någon av famillien att fortsätta. Detta fann han själv löjligt och tillät gärna sina barn att härvid bele honom."
   Bilden av den hopplöse historieberättaren rimmar illa med den officiella belätet Geijer: historikern, skalden, nationalisten och så vidare. (Det var en handelsresande som, hö hö hö, fniss, nej, detta går inte.) Dock är bilden av den misslyckade vitsmakaren bra så mycket mer levande än statyer och bleknade oljeporträtt.
   Ty Geijer har länge varit ett stendött monument och frånvarande i kulturdiskussionen. När hundraårsminnet av hans död inföll utbröt en febril aktivitet: böcker skrevs, föredrag hölls, minneshögtider utlystes. Men det var femtio år sedan. Idag - ingenting.
   Att ett av den svenska litteraturens mest mångsidiga författarskap under en skäligen lång tid varit om inte bortglömt, så i stort sett orört, är ganska märkligt. Mitt under en renässans för den romantiska poesin har just Geijer stått kvar på sin statysockel, utan att rubbas.
   Den viktigaste orsaken bakom detta är förmodligen hans modernitet, hur bakvänt det än kan låta. Geijer reagerade i sitt skrivande alltid direkt på nuet. 1840-talets tilltagande materiella nöd och halvsvält får honom att skriva en bok om fattigdomens historia. Liberalismens idéer prövas direkt mot levnadsvillkoren för Englands fabriksarbetare. Och så vidare. Han står mitt i tiden, och betraktas idag som en exponent för en svunnen epok.
   Men det är också just hans tidsbundenhet som hindrar honom från att bli omodern. Den observation som AnnaLisa Geijer gjorde träffar rätt också på ett annat område: "Föreställningen om quintessencen av historien bemäktigade sig honom genast." Han såg poängen tidigare än de flesta, och den drabbade honom.
   Mycket av det Geijer skriver under sina sista år pekar framåt, mot det Sverige som skulle ta form under nittonhundratalet. Demokratin, samförståndslösningarna, förståelsen av hur en tilltagande jämlikhet mellan människorna är en förutsättning för individens frihet. Ett exempel:
   Enligt Maktutredningen utvecklas samhället i alltmer individualistisk riktning, vilket sägs skapa problem för "kollektiva lösningar" - folkrörelserna, de politiska partierna, fackföreningarna.
   Ur Geijers perspektiv är detta en alltför simpel tanke. Redan artonhundratalets liberaler såg den tilltagande inidvidualismen, och skrämdes likväl som tjusades av den. Mer konservativa intellektuella förutspådde samhällets sammanbrott och en framtid bestående av narcissistiska individer. Geijers tanke är mer sammansatt: en tilltagande individualism är själva kännetecknet på en tilltagande frihet. Just denna individualism förutsätter starka kollektiva lösningar på samhällelig nivå.
   Sammanbrottet för de gamla "korporationerna" (stånden, skråna) beror på att de inte längre förmår rymma de nya klasserna, en medel- och arbetarklass av starka individer, med tilltagande krav på politisk frihet. Därför förutsätter han framväxten av nya kollektiv: han intresserar sig för den socialistiska falangstären, för det gryende partiväsendet, för de nya väckelserörelserna. Ett samhälle av fria individer fordrar helt enkelt starka kollektiva lösningar på frivillig basis, ett samhälle byggt på samförståndslösningar - så kan man sammanfatta Geijers tanke.
   Förklaringen till ointresset för Geijers författarskap står att finna här: hans bild av modernitetens utveckling var framsynt - så framsynt att den blev osynlig inuti det Sverige som tog form, såg ut som självklarheter. Det är ena ledet av förklaringen.
   Det andra ser ut så här: de som haft mest att vinna på att förvalta arvet efter Geijer, nämligen liberalerna, har om de alls läst hans verk uppfattat honom som obekväm. Hans mycket starka betonande av jämlikhetens nödvändighet, liksom hans kritik av marknadskrafternas antihumana sidor, är helt enkelt inte comme-il-faut. Man skäms för sin störste ideolog.
   De problem som Geijer urskiljde i sin samtid påminner mycket om våra. Globaliseringen av världsekonomin är inget nytt fenomen. Inte heller "den nya informationsteknologin". Det må vara självklarheter. Dock: var finner man en debattlusta och formuleringsförmåga som med samma skärpa och intensitet tar sig an dagens sammansatta utveckling? Som drabbas av "quintessencen av historien"?

   Ola Larsmo
   Uppsala, Kråkvinkel sub specie aeternitatis
   Juni 1997