Lösryckt skvaller från Uppsala

Om professor Geijers mellanhavanden med Malla Silfverstolpe

av
Ulrika Knutsson

Hur ofta händer det att en litteraturhistorisk avhandling verkligen innehåller en sensation? Alltför sällan, tyvärr. Men när Elsa Norberg 1944 lade fram Geijers väg från romantiken till realismen måste hon ha kluckat som en höna på ägg.
   Fotarbetet var gott, analyserna välgrundade, språket föredömligt, och så hade hon sitt pikanta snapshot från 1823, ett tidigare censurerat stycke ur Malla Silfverstolpes berömda Memoarer,
   Vandrar du än?
   Jag söker min Vän! -
   Men Kärlek är renast i himmelen.
   Älska, ej njut -
   Ångern dig fattar,
   Nöjet förskjut -
   Du har Himlen! -
E G Geijer
föreställande Den Store och salongsvärdinnan på tumanhand i kabinettet. Ingen suddig och svårtolkad bild heller, utan glasklar i konturerna, framkallad för att väcka forskningens paparazzis oförställda avund.
   Enligt Malla själv var det den 9 januari 1823, medan hon ännu sörjde den unge bellmansångaren Kernells avresa till utlandet, som den gamle vännen Geijer överrumplade henne med ett förslag:

Geijer såg på henne med ett särdeles uttryck af ömhet och välvilja fastän med skygg blick och sade med en halft rörd, halft bestämd röst - Att Du ej blifvit Mor, är en för stor saknad för en sådan qvinna som Du! - det bör Du ännu blifva - om Du som Du ämnar gör en utrikes resa - far till Amalia, så kunde Du lätt dölja det - och jag håller af Dig! -
Trots stark sinnesrörelse lyckades Malla ändå bevara fattningen: "Nej, Geijer! Intet som måste döljas passar mig!" och Geijer drog sig snart tillbaka.
    De var båda i den farliga åldern. Änkan Malla var vid tillfället 41 år gammal, och professor Geijer skulle fylla fyrtio om tre dagar... Dessutom var han gift. Men det hade han tänkt på, och försäkrade Malla att "Du skall ej tro att Du beröfvar Alisa något, hon är mer plågad, än lycklig av kärleksbetygelser - jag älskar Eder båda."
    Tablå!
    Mallas reaktioner på händelsen är inte så konstiga. Hon blir konfys, smickrad, äcklad, förtjust, förbryllad, intresserad - Malla "förundrade sig", som vanligt. Att den gamle vännen Geijer förivrar sig så här, inte särskilt chevalereskt, det medges, nej, kärv och burdus som alltid, men ändå. Varför gjorde han på detta viset? Förälskad i henne är han knappast, och Malla själv är inte kär i Geijer, även om hon alltid bävat av beundran inför honom. Hennes håg står till yngre män. Den avgudade Kernell är bara några och tjugo. Dessutom har Malla de bästa vänskapliga relationer med AnnaLisa - och vad skulle småstadsskvallret säga? Avla i Uppsala och föda i lönn i Tyskland! I friaste laget, det skulle nog till och med Almqvist tycka. Det märkliga är att Malla inte alls förfasar sig, inte ens för syns skull, utan med bultande hjärta famlar efter en analys:

Bland de mångfaldiga och orediga tankar som denna tid genomkorsade hennes hufvud, föll det henne också ibland in att för en sådan ovanlig man som Geijer med denna rikedom av både själens och kroppens krafter och hälsa borde ej vanliga reglor föreskrifvas - att kanhända polygamie borde vara tillåten för sådana män - liksom fordom för patriarkerna Mänskioslägtets fäder och ledare.
Om Malla - och Geijer själv - tog händelsen med något som faktiskt liknar fattning kan man inte säga detsamma om Snillets sentida biografer. De fick svårt att förlåta - inte honom, men henne! Och det de inte kan förlåta är att hon inte höll truten. Egentligen en mycket egendomlig reaktion hos en biografiskrivare - varför är de inte tacksamma istället? - men det är de inte. John Landquist låter rent personligt sårad av händelsen:

Inte blott skvallrade hon om den för släktingar och vänner utan därjämte skrev hon långt senare ut berättelsen därom i sina för offentligheten avsedda memoarer, så att eftervärlden skulle få besked. Sann vänskap mellan man och kvinna yttrar sig i diskretion, men Malla Silfverstolpes fåfänga att som hon trodde ha varit erotiskt åtrådd av en berömd man vägde äver vänskapens krav. (min kurs)
Landquist värjer sig också mot tanken på det romantiska geniets rätt att åsidosätta borgerliga seder och "reglor". Här handlar det inte ens om erotik: "Det var för att begagna ett modernt uttryck bara fråga om en insemination (sic!) under vänskapliga former."
    Eftersom Malla själv ofta talar om sin barnlöshet som grunden för sin melankoli, är det kanske naturligt att "inseminationstemat" kommer i förgrunden. Geijer har tidigare närmat sig ämnet: "Nej Malla, ditt liv har inte varit olyckligt. Blott en sak är olycklig, och det är att du inga barn har".
    Men, som Ingrid Holmqvist påpekar i sin grundläggande essä "Malla Silfverstope och salongskulturen", Malla är barnkär i teorin, och i litterär mening mer än i praktisk. Sin fosterson Axel Posse bryr hon sig inte om: "ett lånadt barn, hvars lättsinniga, glömskt förflugna natur ej tycktes lofva mycket för framtiden".
    Hon umgås gärna med ungdom, men skriver sällan om möten med barn. Vi ska återkomma till ämnet under besöket i Berlin.
    Men åter till biografernas upprördhet. Att Sven Stolpe brusar upp när han ser sin kristligt redbare och manligt muskulöse hjälte i denna pinsamma situation är inte förvånande. Stolpe fnyser:
   Månens sken och dragspels toner
   kan förvilla en man, /
   för igår, när han var full,
   då var Cecilia grann, /
   men idag, i solens glans,
   ser hon ut som en chimpans, /
   och mot kudden har hon strukit av
   sin forna elegans.

Bengt Sändh
"Malla kunde naturligtvis inte hålla tand för tunga utan gnodde omkring i hela Uppsala med den sensationella nyheten".
    Elsa Norberg, som ju ändå var den som spräckte nyheten med 121 års eftersläpning, säger lite urskuldande att "Geijer tycks ha gjort sitt bästa för att glömma episoden. För forskningen har den därför sitt intresse främst såsom symptom på att hans sinnesjämvikt och kanske också harmonien i hans äktenskap tillfälligt var störd."
    Eftersom Geijer är hennes huvudobjekt får vi ursäkta den skärpta Elsa Norberg hennes faut, men visst visar den kommentaren en del av den klassiska biografiska forskningens begränsningar... Geijers sinnesjämvikt, pytt!, än Mallas? Än AnnaLisas?
    Jo, Elsa Norberg sitter på fler sensationer ur denna intrikata såpopera från Uppsala. Hon skriver att hustru AnnaLisa som ett strategiskt snilledrag "som av en händelse" överlämnar till Malla, som uppbygglig läsning och "kalldusch", alla inblandades gemensamma ungdomsväninna Amalia von Helvigs passionerade brev till Geijer!
    Denna kalla avrivning har senare forskare applåderat. Där fick hon, den karltokiga Malla. Att Malla var karltokig behöver inte bestridas. Det var hon. Hennes komplexa platonska, men glödande, historier med Kernell, Lindblad och Böttiger m fl är hårdsmälta saker. Hennes kombinerade generositet och egoism är omvittnad - och dessa två egenskaper slåss sammanbitet om utrymmet rakt igenom memoarsviten. Hennes hjälpsamhet - och hjältedyrkan - tog sig ibland nästan makabra former, som när hon välkomnar den beundrade ärkebispen och skalden J O Wallin att dö i hennes egen säng! Ett erbjudande han med tacksamhet accepterade. Han dog bokstavligen i Mallas armar, medan frun befann sig på annan ort.
    Hennes nästan parasitära uppträdande vid sidan av andras kärlekshistorier och valfrändskaper skulle kunna fylla både romaner och sjukjournaler, och väckte uppenbart viss irritation på sin tid. Men det är inte hela bilden.
    Alltså, Geijerforskningen slätar över, tonar ner och förfasar sig över incidenten i kabinettet. Och det finns minst två starka skäl till detta. Framför allt tror jag att det är det löjliga i Mallas personlighet som inte kan förlåtas. Att Geijer, om så bara för ett ögonblick i månskenet, skulle ha tappat huvudet för Mallas skull, är inte - tja, estetiskt. Det fanns ju så många fler passande romantiska muser i salongen, till exempel Mallas egen systerdotter Charlotte Wrangel, som Geijer kurtiserat tidigare, i vittnens närvaro. Och så förstås ungdomskärleken Amalia von Helvig, den Amalia vars hem i Berlin Geijer rekommenderar som Mallas gömställe vid en eventuell graviditet.
    Det andra, och kanske intressantaste skälet, är att forskarna är svartsjuka på Malla. Hon var där. I tjugo år stod överstinnan Silfverstolpe i nästan daglig kontakt med familjen Geijer. Och trots att hon berättar om denna kontakt i sina tusensidiga minnen har hon inte tillräckligt att ge forskningen. Man hör docenterna stöna, varför sysslade Malla så mycket med sitt eget hysteriska känsloliv och så lite med, säg, dateringsfrågor i Geijers produktion? De kan aldrig förlåta henne att de, trots alla dessa hennes brister, för att genom historien och tiden få audiens hos Geijer själv, måste igenom hennes beramade salong, själva vestibulen till romantikernas krets. Mallas tambur - salongen och memoarerna - är genomkorsad och genomtrampad av hundratals forskare, som muttrande och småsvärande har trevat sig fram mellan alla Mallas slarvigt och självupptaget utströdda persedlar, pampuscher och parasoller innan de utmattade hittat Geijers hatt på hyllan.
    Många är de forskare som skadeglatt citerat Klara Johanson:

Redan på memoarernas första sida snubblar läsaren över denna högst oväntade stötesten: stilens hjälplösa och kantiga tafatthet. Den "vittra" fru Silfverstolpe, hur obesmittad hon har utgått ur det innerliga umgänget med sin tids främsta litteratur!
Men de glömmer alltid fortsättningen:

Även denna brist vänder sig, när allt kommer omkring, till Mallas fördel. Fullkomligt fri från talang och all ansats till ordkonst äger hon dock, utan vett och vilja, en stil, så osmidig, saltlös och egensinnigt redbar, så känslosam och pittoreskt naiv som - Malla själv.
Även om Malla inte ägde pennan, så var enligt K J "hennes hjärta långt mer oförvägen romantiker än skalderna kring henne: det gav sig ut att söka lycksalighetens ö, som de i sin husliga förnöjsamhet bara profeterade om".
    Klara Johanson visar också hur detta romantiska hjärta alltid behållit en kammare för Upplysningen; Malla är en produkt av den rationella adel som bekämpade enväldet, hennes far skickades till St Barthélemy för sitt deltagande i Anjalaupproret mot Gustaf III. Men Malla struntade i politiken. När Geijer avföll tyckte hon naturligtvis att det var obehagligt, men inte stängde hon sin salong för honom för det. Vänskapen stod över åsikter. Alltid.
    Det var som 38-årig änka efter ett besvikelsens äktenskap med överste David Silfverstolpe, som Malla Montgomery-Silfverstolpe öppnade sina dörrar för det vittra Uppsala. Hon valde fredagskvällarna, därför att då hade Geijer just avslutat veckans föreläsningar och kunde slå sig lös.
    Salongen, denna kulturscen mitt emellan det privata och det offentliga, hade förebilder från kontinenten.
   Ingen munn här yttra får
   annat än hvad hjertat tänker,
   dölja sanningen förmår
   hvarken omsorgen eller ränker.

Malla Silfverstolpe
I Mallas salong, som pågick i gott och väl tjugo år, men hade sin blomstringstid på tjugotalet, träffades det vittra Uppsala; Geijers, Knös, Atterbom, Almqvist, Lindblads m fl. Alla var där.
    Ingrid Holmquist beskriver kretsen som "influerad av det senare 1700-talets frihetliga ideal och förromantiska stämningar. Man svärmar för franska revolutionens och amerikanska frihetskrigets hjältar. Man läser, skriver och spelar teater, och man utvecklar, under inspiration av Goethe och Rousseau, en kärleks- och vänskapskult, där förtrolighet, innerlighet och själsgemenskap är kardinaldygder."
    Salongen är inte bara till för sällskapslekar, utan också för att pröva verk under arbete, för kritik, för utbyte av nyhetsbulletiner och inte minst för, om uttrycket tillåts, karriäristisk pittmönstring.
    Så mycket vackert och intressant har skrivits om den romantiska vänskapskulten - inte minst vad beträffar kvinnornas manifestationer på den kulturella scenen - att jag frestas citera Sven Stolpe i ämnet i stället: "I själva verket var tonen där i regel mer än kvalmig, känslonjutandet och sensibleriet minst sagt ohygieniskt." Som exempel härpå hittar han en tableau vivant hos den, trots allt, så nyttiga Malla. Man firar Erikdagen, Geijers namnsdag:

Amalia hade åt Geijer ritat ett änglahuvud och därtill skrivit en vacker vers. Louise gav honom ett madonnahuvud, målat i sepia och gjorde blommor av kålrötter, rödbetor, palsternackor, morötter, utskurna med kniv...Geijers sköna melodi till Lidners ord i Medea var Mallas förtjusning. De bad Geijer spela den, och Gustava sjöng därtill verser av den dåliga poeten Malla, varvid Amalia påsatte honom en vacker lagerkrans. Rörd och betagen föll Geijer på knä och grät. Malla gav honom en bukett rosor och en myrtenkvist; hon ville påminna honom om den frånvarande fästmön...
Luktsalt, någon?
    Även Landquist oroar sig för Geijers själsliga välfärd och undrar om allt detta pjunk var nyttigt för hans ego. Själv plågades skalden inte, tvärtom. Geijer tycks ha klarat att vandra in och ut i vänskapskulten utan större men, och också behållit förmågan att skärma av den vid behov. Både Amalia von Helvig och Malla klagar ofta på Geijer därvidlag.
    "Det är snillets och sällhetens öfvermod, som ibland gör Geijer medvetslöst hård."
    Klagar gör förresten även Tegnér: "Geijer är för allvarsam, jag kunde väl nästan säga för förnäm, för all slags kommunikation." Men Tegnér var förstås inte närvarande när man sjöng och grät bland kålrötter och myrten i Uppsala...

*

1825, två år efter Geijers skandalösa förslag i kabinettet, föreslår Malla att man skall resa till Berlin och hälsa på Amalia von Helvig. Geijer är sjuk och utarbetad och behöver luftombyte. Mallas nya protegé, det unga tonsättargeniet Adolf Lindblad behöver nya intryck. Mecenaten Malla tillskriver majestätet om ett stipendium till Lindblad, och pengarna kommer. Resten skjuter Malla till ur egen ficka. De är tre i vagnen; Geijer, Lindblad och Malla, och på väg till Köpenhamn sällar sig även Atterbom till sällskapet. Att både fru Geijer och Lindblads fästmö accepterar att Malla "lånar" deras män för ett kvartal respektive ett år säger en del om, tja, Mallas inflytande, och för tiden remarkabla rörelsefrihet.
    Uppenbarligen har Malla hoppats på att - i känslomässigt skydd av Lindblad - även komma Geijer lite närmare under resan. Hon hade säkert velat "tala ut", men det vill inte Geijer. Han har satt punkt, och tiger manligt och vist. Malla suckar: "Det är skada att Geijer är så karg att meddela sig och så sällan finner det löna mödan."
    Men i Nordtyskland brakar åskan loss i vagnen, och det är svårt att inte tänka sig att det är de gamla såriga relationerna mellan Malla och Geijer som tar sig uttryck i detta praktgräl om - Gud.
    Malla sitter och gråter för sig själv, då Lindblad vänligt frågar vad som står på. Malla säger att hon bett Gud om "tålamod och glömska av sig själv". En rätt insiktsfull bön, får man säga, men Lindblad ler och menar att "det ej vore så lätt att genast vända sina tankar och böner till Gud". Malla, som håller fast vid sin förtröstansfulla barnatro, vänder sig till Geijer för att få stöd. Men Geijer blir förbannad istället:
    "Fruktan för Gud ansåg han vara den känsla som borde råda hos den syndiga, usla människan och aflägsna det barnsliga förtroende, som Malla vant sig vid att anse som det bästa, det enda!" Geijer menar att "det troligen vore hennes brist på ästetisk känsla som medförde denna brist på "fruktan och bäfvan" för det allsmäktiga väsendet! Att förtroende fullt kasta sig i armarna på Gud vore detsamma som att säga att det vore lätt att blifva salig, som ändå vore lifvets högsta och svåraste uppgift."
    I stället för att sparka Erik Gustaf i skrevet som tack för detta mästrande hat trick irrar Malla ut i regnet och travar gråtande före vagnen uppför de nordtyska backarna. Lindblad inser att de gått för långt och larvar efter och försöker trösta. Detta grundskott mot barnatron, utan överlämnande av vidare redskap att laga skadan, har Malla svårt att någonsin förlåta Geijer. Vad jag kan se är det enda gången hon på djupet blir sårad av honom, och hon tar aldrig upp ämnet igen.
    För Geijer var det inget särskilt med kritiken av barnatron, lite argumentationsslipning blott. När han på hösten lämnat Malla och Lindblad i Tyskland och farit hem skriver han hjärtligt till henne: "...man talar ofta om Vänskapsprof, och jag har af Dig njutit mångfaldiga, sedan vår första bekantskap. Men det grundligaste vänskapsprof är utan tvivel att åka tre månader i vagn med en person, utan att träffa andra stötestenar än dem, som ligga på vägen." Ja, se karlar...

*

När Malla karskat upp sig är det tydligt att resan gör henne gott även som författare, eller snarare reporter. Hon hinner inte bara notera sina egna känslor utan måste också göra plats för alla yttre intryck som radar upp sig. Och hon hinner med många belysande sidoblickar på Geijer. Under en rolig utflykt till Rommelbergersee med Amalia von Helvig och hennes man är Geijer särdeles talsam och meddelande - "det pinar mig blott att han skall behöva fuktas för att rätt komma över det torra", suckar Malla maliciöst. Man brukar klaga på Mallas brist på humor, men där fick hon i alla fall till det.
    Mötet med Bettina von Arnim, Goethes legendariska väninna och Weimars främsta salongsvärdinna blir mycket viktigt för Malla.
    "Hon ser underlig ut! Kolsvart hår i stora hängande lockar omkring hennes lilla magra, bleka ansikte och bruna, skarpa ögon."
    Bettina säger skämtsamt om Geijer att hon ej kan tåla "die Gelehrten" och att Geijer "machte ein böses Gesicht". Inte utan skadeglädje rapporterar Malla till Geijer som "sporras att komma över hennes prevention".
    I Mallas beskrivning blir det också tydligt att det är lantråttorna som kommit på besök till de mondäna stadsråttorna. Bland annat konstaterar hon att skilsmässor och omgifte här tycks höra till vardagen, seder som knappt går för sig i hovkretsar därhemmavid, än mindre bland konventionella borgare. Samtalstonen är överlag en annan än i Uppsala:

Fru Arnim är mycket kvick, liflig och rolig - ehuru orolig, fridens trefnad finnes ej med detta släkte. Man pratar, skriker och skrattar oupphörligt. - - Bettina mycket retsam mot Geijer, som ej visste att finna sig i allt detta prat, men svarade bra som alltid.
Lindblad sitter och tjurar, men trugas till sist spela sin Jägarvisa och Sjömanssång. Geijer drar en stump av sin kolar-gosse. "Supén var deliciös kaka och frukter, det såg vackert ut och smakade väl, men för svenska magar kanske nog estetisk föda."
    Ibland jämför Malla sina reskamrater med de tyska herrarna, och en hr Moltke utlöser denna reflexion:

Jag fruktar att männerna äro mera bildade utom Sverige och hafva mera sinne för konst och kunskap. Åtminstone finner jag de få jag sett hafva vidsträcktare fält för samtalet än de hvardagsämnen, som hos oss måste upptaga konversation för att uppehålla dem.
Men de omtalade fria sederna i Weimar följer olika skalor. Allt är inte alltid passande, och Malla själv blir föremål för kritik. Hon delar en trerumslägenhet med Lindblad, och när denne blir sjuk i reumatisk nervfeber låter hon öppna en passage mellan deras rum, för att bättre kunna vårda honom. Detta upprör starkt von Helvig, som menar att Mallas "reputation" skulle komma att bli lidande.
    Man kan ju tänka sig vad Helvig skulle ha sagt om Mallas "reputation" om hon gått med på Geijers förslag!
    Det är under en promenad med Amalia och Bettina von Arnim, som Malla åter i dagboken kommer tillbaka till Geijer och barnlösheten. I en boklåda ser hon en gravyr, La religieuse d’Oviedo, som föreställer en nunna, ensam i ett ödsligt landskap med ett nyfött barn i famnen.

Hennes tårfulla ögon äro upplyftade till himlen, man ser att en bön svävar på hennes läppar. Den säger att hon funnit barnet övergivet, döende av hunger, och att hennes bön nedkallar himlens hjälp att i henes bröst ge näring åt den späda.
    Denna vackra gravyr rörde mig djupt. Hvarför - ligger fördolt i mitt hjärta. En enda har i detta afseende förstått mig - och har ändock sedan varit hård!
Mer uppsluppet är besöket i bildhuggaren Tiecks ateljé:

Amalia ser en fet gubbe, och undrar Ach, mein Gott, was ist das? Es ist der könig von Baijern, svarar artisten i vördnadsfull ton. Amalia ville säga något försonande men kunde ej yttra annat än Der ist tüchtig!
Man beundrar även ett antal modeller till ett Goethemonument. Det stiligaste föreställer "den stora skalden sittande i en antik stol, hvars karm är utsirad med basreliefs, hvaraf den främsta på ena sidan är Mignon, föreställande den högre kärleken, och på den andra lindanserskan Bettina, omtalad i hans italienska sånger föreställande den jordiska. I ena handen håller han vårdslöst en lagerkrans, den andra hvilar på en lyra, framför honom står Psyche, en skön barngesalt med fjärilsvingar, och griper i strängarna. Geijer var förtjust åt denna idé", konstaterar Malla.
    Och idén återfinns på sin sockel utanför universitetshuset i Uppsala, den dag som idag är, även om Geijer fick nöja sig med ett fruntimmer för sina fötter, mot Goethes tre... Man anar att Geijer under Berlinbesöket speglar sig i smyg i Goethes brons, och naturligtvis speglar sig Malla i Bettina von Arnim. Hon är fullt medveten om riskerna - och skillnaderna:

Stackars Bettina! Jag förstår henne kanske bättre än hon tror; ehuru jag i hennes ställning, maka och mor för sex barn, visserligen haft nog för mitt hjärta och min verksamhet. Men större gåfvor medföra större behof, faror och frestelser.
När Malla hänförd tar del av Bettinas Liebesbegegnisse med Goethe så får man en så tydlig bild av det erotiska skvallret som litterär genre, den personliga notisen som reflekterande äreminne.
    Låt oss alltså lyssna till Bettina von Arnim med Mallas öron, och med Mallas egna erfarenheter i minnet!
    Scenen är Bettinas gemak, med bara några få damer närvarande. Hon läser högt ur ett brev, obekant till vem, som är under skrivande. "Dessa Liebesbegegnisse äro särdeles!" utbrister Malla med kännarmin. "Hon berättar dem vackert, intagande, fantastiskt!" Ur Mallas referat:

Goethe var sextio, hon tjugo år gammal. De går på en mörk gata i Weimar, upplyst endast av en gatlykta. Goethe sade: "Ser du, oförmodadt kommer ljusstrålen och visar oss hvad vi älska!" Och han, den starke, tog henne i sin famn och bar henne till hennes hem två trappor upp, kallade henne "Götterkind, Sternenkind". - - -
    En gång visade han henne en byst av sig själv vid fyrtio års ålder och ställde sig bredvid så att hon skulle se skillnaden. Länge betraktade hon bysten - då kysste hon bysten innerligt; avundsjuk slet han henne från bysten och tryckte varma kyssar på hennes läppar och lyfte henne högt upp utropande Götterkind! Sternenkind!
Bettina gjorde därefter följande reflektion:

Det är farligt att höra dessa kärlekens utrop, de fastna för djupt i hjärtat, man tror på dem! Men i detta ögonblick var jag, hvad han kallade mig, upplyftad mot himlen af hans arm!
Många år senare stötte de ihop i parken vid Töplitz, Goethe ryckte till vid mötet: "Bomb, sade han, varför sönderspränger du mitt hjärta!" Det blir nästan för mycket för Malla:

Allt detta stod beskrifvet i det bref, hon uppläste för mig, men så poetiskt vackert, att jag haft lust att gråta. - Jag måste taga mig till vara att ej fästa mig vid denna förunderliga varelse - det vore smärta och fara, fruktar jag. Hon är hänförande, ehuru jag ej gillar henne."
Med stor självinsikt tillägger Malla: "För mig tror jag hon kunde vara farlig, ty hon är som en svafvelsticka."
    Men stickan har redan satt fyr på kusinen från landet. Och det är inte konstigt. Må man förmena Malla, att hon efter Bettina von Arnims exempel vill redogöra för och söka dissekera kärlekens ådernät? Det är ju även hennes, Mallas, livsuppgift.
    Men hur mycket fräschare - i all sin tragikomiska saklighet - känns inte Mallas bryska möte med Geijer än scenen med Bettina, Goethe och Goethes byst? Geheimerådet visade knappast sin bästa profil den gången, och den strålande Bettina krympte sig narcissistiskt i rollen som den stores passivt tillbedda, en bild lika stelnad som monumentet i Tiecks ateljé. Dock en bild av den typ som vanligtvis föll Geijer på läppen: "Ingenting i världen kan för kvinnan öfvergå eller ersätta sällheten att vara älskad", försäkrade han i ett samtal på tal om Mme de Staël.
    Men Geijer, paradoxernas man, förnekar sig inte i mötet med Malla av den 9 januari 1823! Det kan inte med bästa vilja i världen passas in i den romantiska schablonen, det är ett möte på gränsen mellan upplysning och romantik, sexualupplysning och utopi, ödesdrama och fars. Den lilla skandalen i Mallas salong är också som personhistorisk notis och försök till litterärt äreminne förmodligen en av de intressantaste i vår memoarlitteratur.
    Man skulle kunna låta nåd gå före rätt och ge Geijer sista ordet, som en sorts tafatt ursäkt för sin hårdhet och sitt tigande, och som ett bevis på att även en blind tupp kan hitta ett korn:
    "Kära Malla! Du har något eget heroiskt som jag tycker mycket om - det gjorde mig gott i själen."




© 1997 Ord&Bild