Poesi av Erik Gustaf Geijer






Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek som går genom världen,
föll och en strimma in i min själ.





På nyårsdagen

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.





Vikingen

Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Der jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn'.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Der de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.

En morgon från stranden ett skepp jag såg;
Som en pil in i viken det sköt.
Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min
Och vikingen tog mig i skeppet in
Uppå hafvet.
[…]

Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
Som skälde mig skägglös och vek.
Jag sjökonung blef - öfver vattnen drog
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott
Och med mina kämpar om rofvet drog lott
Uppå hafvet.

Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi herrskade på hvar kust.
I Walland jag tog mig en mö;
I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd
Uppå hafvet.
[…]

Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, - då gälde det blod;
Kom krämarn, - så fick han gå.
Men blodig är segern den tappre värd,
Och vikingavänskap, den knytes med svärd
Uppå hafvet.

Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
I glans för mig framtiden låg;
Så rolig som svanen i gungande säf,
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omätliga rymden mitt hopp
Uppå hafvet.

Men stod jag om natten å gungande stäf,
Och den ensliga vågen röt,
Då hörde jag Nornorna virka sin väf
I den storm, genom rymden sköt.
Likt menskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå hafvet.

Jag tjugo år fyllt; - då kom ofärden snar,
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har
Der hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta, det klappar så fort,
Det snart skall få svalka å kylig ort
Uti hafvet.

Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart
Det går ej en väg blott till gudarnes sal;
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag lefvat; - min graf skall jag få
Uti hafvet.

Så sjunger på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall.
I djupet sjön honom rifver
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden vexlar sin lekande gång,
Men den tappres minne - det blifver.





Manhem

Det var en tid det bodde uti Norden,
En storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slaf och ingens herre vorden,
Hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
Med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig sjelf sitt värn, han visste andra skydda,
Och kungasöner växte i hans hydda.

[...]

Hans lärdom var ej stor. Han visste lida
Och lefva som en man. Hvad vet vi mer?
Vi veta huru sol och stjernor skrida;
De öfver veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet.
Han upprätt stod och brottades med ödet.

Och föll han äfven, - ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som menskan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida,
Han tiggde ej om lifvets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej makt att lefva fri och dö med ära.

Af dessa dygder fordom Manhem nämdes,
Ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
Och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, der ur klippans hällar jernet tämdes,
Hon grundades, den evigt fria bygd;
Och när åt bojan folken tyckts sig lemna,
Då kommo Nordens söner att dem hämna.

[...]

På segerrika marker svensken träder,
Der berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång som stormen qväder
Kring kämpars aska, djupt i högen lagd:
Kan du förgäta dina stora fäder
Och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
Ock Nordens kraft i grafvens sköte neder?

Nej, renom det, de forna dygders tempel,
För evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
Till manlighetens starka boning gjord?
Upplifvom dem, de forntida exempel
Af ära, kraft och tro uti vår Nord!
Då skola i vårt fall vi äfven hämnas,
Och Manhems namn på jorden åter nämnas.





Vad jag älskar

Grönskande jord, min hälsning tag!
Blånande hav, dig älskar jag!
Livande ljus i djup och höjd,
himmelska sol! Du är min fröjd.
Men mer än jordens skönsta krans,
och mer än blåa böljans dans,

och mer än själva solens glans,
älskar, älskar jag -
himmelska ljusets gryende tröst
i ett bävande mänskobröst.