Erik Gustaf Geijers skrämmande lycka

- samtal med en stengäst

av
Ola Larsmo

1

There is no such thing as "society".   

Margaret Thatcher   

På det enda bevarade fotografiet lyser hans ögon med en oväntad svärta. Det är just blicken som den anfrätta dageurrotypin lyckats rädda åt eftervärlden: avbildningen är dessa ögon, inte mycket mer. Gammelmansansiktet sjunker undan.
   Den oro och svarta koncentration som lyser ur bilden återfinns inte på de andra porträtten, som utan undantag är teckningar och målningar. Här möter man hela tiden något annat, en sorts trind förnöjsamhet, en ljus och glad man, på något sätt belåten med tingens ordning. Konstnärerna har försökt fånga den bild av Geijer som skapades i umgängeslivet, av en sällskapsmänniska som spred inspiration och trivsel omkring sig. Också denna bild är riktig på så sätt att den visar omvärldens uppfattning av honom, vad man ville se.
   Men ansiktet på glasplåten från 1844 ser bortom åskådaren. Bilden är inte ljus. Blicken svart och forskande. Den fångar den sida som omvärlden kanske inte ville kännas vid, den kompromisslösa, som med åren blev alltmer framträdande. Att den ändå är porträttlik ser man om man lägger den bredvid en ungdomsbild, tecknad i England under resan på 1810-talet, tänkt att sända hem till fästmön AnnaLisa Liljebjörn. Den anonyme tecknaren har kanske gjort sitt arbete slarvigt, medaljongen är säkert utförd för en billig penning, det är något osymmetriskt över det hela. Men ändå: nästan samma blick, riktad åt samma håll. Ut ur bilden.
   Han hade olika färg på ögonen. Det ena var blått, det andra brunt. Sådana detaljer har en tendens att försvinna i takt med att man stelnar till monument.
   Johan Börjessons staty i Universitetsparken i Uppsala är just ett sådant. En trind man på en stenpelare, med en mesigt undergiven musa ("Geijers tanke") invid sina fötter. Klädd i bonjour, med händerna på ryggen, blicken vaksamt över staden ser han ut som på Wennerbergs suddiga pennteckning. Anletsdragen svåra att urskilja från marknivå. Han är bokstavligen eleverad, ställd på piedestal.
   En stengäst. Finns det då något ansikte bakom masken? Någon anledning alls att söka blåsa liv i honom, hundrafemtio år efter hans död?
   Det är det där med skridskorna.
   När Geijer bokstavligen somnar in, den 23 april 1847, har han och hustrun AnnaLisa lämnat Uppsala (Geijer sade sig vara rädd för att bli en död auktoritet vid Universitetet) och bosatt sig i en lägenhet i Stockholms Operahus. Han är också centrum för en häftig debatt, angreppen haglar, inte minst från historieprofessorn Fryxell, som gett ut en volym om "Aristokratfördömandet" i svensk historieskrivning. Måltavlan är Geijer, som vid den sista riksdag han bevistade (som universitetets representant, medlem av prästerståndet) utgjort en för omgivningen oberäknelig men dock högst liberal kraft och bland annat verkat för en författningsreform i riktning mot allmän rösträtt. Gubben är en pina.
   Han är sextiofyra år, förmår inte längre driva någon polemik, är därtill förbjuden av läkarna. Han känner bokstavligen slutet nalkas, är så väl beredd som mänskligt möjligt, säger sig vilja "gå i en högre skola".
   Angreppen blir alltmer infama. I mars går han och dottern Agnes på Operan och bevistar några akter ur Don Giovanni. En månad senare är det slut.
   Och efter hans död: dessa skridskor. Nyinköpta, aldrig använda, ligger de där. Under den dödes säng. Inget vet när han skaffade dem.
   Till vilken flykt skulle de användas?
   Över vilka isar?
   Den psykologiska förklaringen är naturligtvis lika skenbart enkel som vanligt. Geijer var i ungdomen en duktig idrottsman, utmärkte sig bland annat i simning och skridskoåkning, och var dessutom en duktig dansare. Naturligtvis: han längtade efter ungdomens rörlighet och frihetskänsla, kände sig alltmer snärjd av kroppsliga tillkortakommanden och ett unket polemiskt klimat.
   Dock är det här som han blir tydlig. Möjligheten till fri rörelse stod alltid öppen, om inte annat så tankens. Det är på den punkten Geijer berör: ett vaket intellekt som utan inskränkningar tar sig an den egna tidens alla yttringar, politiska, kulturella, filsofiska.
   I ett slutande nittonhundratal som blir alltmer artonhundratalslikt är de frågor han ställer relevanta.
   Vilka är då de frågor han ställer?

*

Den 23 april 1947 var det hundra år sedan Geijer dog. Dagen till ära hölls en minneshögtid i Uppsala universitetsaula: bland de närvarande fanns ärkebiskopen, universitetets rektor och till och med statsministern. Professor Anton Blanck höll talet. Han uppehöll sig särskilt vid det faktum att Geijer inte bara var lyriker och historiker - utan fastmer socialpolitiker och liberal förgrundsgestalt. De närmaste åren utkom ca femtio volymer med Geijeranalyser och kommentarer. Men det var alltså för femtio år sedan.
   Nu i år, på hundrafemtioårsminnet av hans död, förmärktes inga större skakningar i samhällskroppen. Inte så konstigt, kan man kanske tycka. Geijer - och för den delen Tegnér - förknippas idag mest med den anspända nationalism som följde på förlusten av Finland 1809, "det götiska": med stendöd litteratur. Jag har hans samlade verk i hyllan, Sigurd Ribbings vackra, om än inte exakta utgåva från 1875-77, inköpta för en spottstyver. I skrifterna hittar jag inte alls den vadmalspoet och vikingaidylliker jag mötte i skolan - utan ett kusligt vaket intellekt och en skarp blick på samtiden: en samtid som sträcker sig fram till vårt nu. Det är snarast därför som Geijer sjunkit ur det allmänna medvetandet. Han är med om att skapa idén om det Sverige som blev - och blir därför osynlig inuti sin egen bild. Den miljö som formade honom kan själv se ut som en ficka i tiden. Geijer kom ur en lång rad av bruksherrar vid Uddeholm. Hans biograf, John Landquist, beskriver hans uppväxt på Ransäter som präglad av "anspråkslöst välstånd". Geijer skildrar i Minnen (1834) en miljö genomsyrad av Schillerläsning och Haydnspelande - och utan adel, utan övermakt. Ett Värmland präglat av en underlig blandning av landsbygd och modern industriverksamhet, en om man så vill realiserad borgerlig utopi. Att man utgjorde samhällets toppskikt är självklart; men det rör sig om en ny klass av borgare.

*

Man brukar säga att den unge Geijer som nybakad akademiker orienterar sig mot en konservativ världsbild: banan var också snitslad åt det hållet. Men när man talar om Geijers "konservatism" är det en konservatism med förbehåll. Han betraktas till att börja med som estetiskt radikal. Och liksom många andra opponerar han sig - i tysthet - mot den sengustavianska diktaturen och dess mer enfaldiga uttryck. Han umgås i Uppsala med den radikale docenten i "politik", Gustav Abraham Silfverstolpe, som småningom ska avvisas från universitetet för det otaktiska påhittet att vilja framföra ett musikstycke med några takter av marseljäsen inbakade.
   Vidare tillhör han de få som vågar besöka Benjamin Höijers föreläsningar i filosofi. Och det är viktigt.
   Med full inblick i den samtida tyska filosofin, personligen bekant med såväl Schelling som Fichte, sitter Höijer som oavlönad docent i ett Uppsala han själv beskriver som "en rövarkula". Tillsammans med Silfverstolpe och Hans Hierta bildar han den så kallade "juntan", en filosofiskt och politiskt radikal cell inom universitetet: men efter ödesåret 1800 är gruppen splittrad. Höijer själv drivs i en tvåårig tysk exil. När han efter utlandsvistelsen återupptar sina föreläsningar törs studenterna inte besöka dem, av rädsla för att bli prickade och få en plump i karriärprotokollet.
   En grupp om fem-sex personer vågar sig dock dit. Bland dem Geijer och Atterbom. Geijer skriver i ett brev hem till föräldrarna:

Det blir allt sämre med Uppsala. Adjunkten Höijer har ej kunnat läsa av brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett bevis att man blott springer och lyss och läser över för dem som kunna ge ej blott kunskaper utan även - vad bättre är - ett betyg som verkar i en examen - och efter examen? - en syssla, full mage och goda dagar och så döden och den eviga vilan.1
Det är här de blivande göticisterna bestås med kunskaper om Kant, Schelling, Fichte - och småningom, av avgörande betydelse för Geijer - om den unge Hegel och dennes Phänomenologie des Geistes. Farlig materia. Tanken på en riktning i historien etableras - att den går åt ett särskilt håll, har en mening. En tanketråd börjar tvinnas.2
   Geijer har själv i Minnen skildrat den sinnesstämning som präglade honom under de första studieåren:

Ingen har varit så utan självförtroende. Det enda, varav jag hade medvetande, var en oändlig förmåga att emottaga, en receptivitet utan gräns men så utan självbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. En tysk har skrivit en roman om en, som sökte sin förlorade skugga, jag skulle kunna skriva en verklig historia om en som sökte sitt själv.3
Det är denna "receptivitet utan gräns" som är och förblir hans styrka, även om den till en början tycks honom som en plågsam svaghet. "Menniskan är öga, icke sol."
Förmodligen är det just samröret med juntan och Höijer som drabbar Geijer när han 1803 söker en tjänst som informator hos friherre von Ramel. Han nekas: från universitetet har han ett rykte om sig att vara mer präglad av "ungdomens flyktighet än stadga". Geijer blir förtvivlad och arg: det är ur detta revanschbehov som han samma sommar hämtar mod och energi att skriva det "Äreminne över Sten Sture" som vinner första pris i Svenska Akademiens tävling.4
   Geijers första fas är radikal, riktad mot det gustavianska enväldet. Efter den stillsamma statskuppen 1809 (då en rasande Gustaf IV bärs upp på slottet över axeln på en stark soldat och blir så arg så han kräks) är det just "1809 års män" som bildar det snart alltmer förstelnade etablissemanget. Ändå är det här som så mycket av det moderna Sverige börjar ta form.

*

Om Geijers Englandsresa 1810 ska här inte ordas mycket: att han mottar intryck som präglar honom för livet är självklart. Han imponeras av den engelska politiska debatten, han börjar ett livslångt läsande av de båda tidskrifterna Edinburgh Review och Quarterly Review, som förser honom med många impulser. Han ser flera Shakespeare-uppsättningar.
   Låt oss bara stanna vid en enda iakttagelse han gör. Den om havet.
   Inlandsbon Geijer har aldrig tidigare mött det: som John Landquist konstaterar är det här fröet sås till den episka dikten "Vikingen", publicerad i första numret av Götiska förbundets tidskrift Iduna (1811).

Med häftigt lynne på fjället jag språng
och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,
där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land;
dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti havet.
Uuuh. Nationalromantik? Sturm und Drang? Ja. Frågan är bara: vilket hav?
   I sin Geijer - en levnadsteckning (1954) gör John Landquist en intressant iakttagelse. Han påpekar hur lika ordalagen är i två av de brev Geijer sänder hem från England. Det ena skildrar Londons Börs:

Stiger man upp i övre våningen [...] där även Lloyds kaffehus är och ställer sig på en av balkongerna, så har man med en gång hela tavlan under sig och mängden av talande samt resonansen mot byggnaden gör, att det förvirrande ljudet av alla dessa språk och röster slår ens öra nästan som ljudet av ett vattenfall. Här har jag stått hela timmar [...] jag har stått där funderande över den sysselsatta skaran som rört sig för min blick och lärt mig att ej mera undra på deras iver, den uppmärksamhet som spänner deras muskler [...] då jag betänkt att ett ord, ett handslag, några rader skickar seglare, återkallar seglare över alla hav, sätter tusen armar i rörelse för att skaffa en vara, som tusende armar behövts att förfärdiga, och kanske i ödemarkens djup lastar karavanen med skatter, vilka efter gången genom okända länder och en oberäknelig mängd av ägare slutligen ändå nå den världsbehärskande européns hand.5
Jämför med skildringen från Sidmouth på Englands sydkust:

Scenen framför mig är för stor för ögat och förståndet. Den påminner mig om de band, som över hela jorden förena människorna från pol till pol och från strand till strand utsträcka släktets gemenskap. Om min själ ej hade ett hem och ett värn, kanske skulle jag med hela ungdomens äventyrliga mod kunna utropa: jag är ingen främling, - Hela jorden är mitt hem, och mitt hopp är så gränslöst som min horizont - vart styra de seglare som jag ser så fjärran? Till Nya världen eller till Indien eller till närmaste kuster?
I båda fallen - en oöverskådlighet som fyller honom med inspiration. Och såväl Börsen som havet handlar om sammanhang. Om hur människorna förs närmare varandra av arbetet. Havet binder samman släktets "gemenskap". Under "den världsbehärskande européns hand".
   En oöverskådlighet. Av människor, de förs hit och dit. Finns det en sammanbindande riktning, en mening med det hela?
   Geijer ser ett "gränslöst hopp" i dessa förbindelser. Det rimmar illa med Vikingens ord: "dem hålla ej bojor, de känna ej band/ uppå havet."
   Havet är människorna. De sociala banden dem emellan vad som slutligen fascinerar honom. De finns där; i oöverskådligheten.

*

Att "Odalbonden", även den publicerad i Iduna 1811, skrivits som en pendang till "Vikingen" är uppenbart. Och även här finns en undertext som pekar framåt.
   Vad Geijer gör är att besjunga bonden - eller snarare den fria bondeklassen - på ett sätt som kan påminna om Werner Aspenströms vänliga ord om Gossen Gråsten etthundrafyrtio år senare. Vad är då dikten, annat än en samling av bon mots av typen "hälsan tiger still", "Vad stort sker, det sker tyst"?
   Man kan naturligtvis läsa dikten som ett uttryck för Blut und Boden - här finns både det ena och det andra. Men det intressanta är att det rör sig om en programmatisk lärodikt. Delvis är den präglad av ett fysiokratiskt tänkande, bonden är den som föder hela landet. Men vad Geijer vill göra är att i diktens form lägga fram en iakttagelse om svensk historia - nämligen den om feodalismens svaga ställning i Norden. Bonden är sin egen, han står på egen grund, kommer när konungen kallar - men representerar en egen kraft, en egen politisk maktfaktor vid sidan av krona och adel.

Må hvem som vill gå kring verldens rund:
Vare herre och dreng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.
Sparken mot Hegel är både uppenbar och välriktad. Ingen herre-dräng-dialektik här inte, tack. Banden mellan människor är av ett annat slag. Det är dem han föresätter sig att utforska.

*

Han deltar med övriga göticister i hyllningarna av kronprins Karl Johan när denne 1814 kapar åt sig Norge från danskarna och Sveriges sönderfallande stormaktsidentitet i ett slag verkar vara restaurerad. Men andra krafter är i gång i landet (kanske tydligast representerade av det väldiga bygge som drar igång just ödesåret 1809: nämligen det av Göta kanal, landets första moderna infrastruktur). Geijer känner av dem, är i sitt sociala ursprung själv en produkt av dem. I en skrift som Europeiska colonialväldets grundläggning (1819) anar man hans slitande i en kostym som är för trång: bland alla hyllningar till det europeiska snillets kraftfulla utbredande över världen finns det gott om reservationer, invändningar, påpekanden om orättvisor. Vad han i sin nationalism, rojalism och sitt forskande i historien i hög grad gör är att avtäcka den process som i tysthet håller på att omgestalta landet Sverige. Och världen. Med dagens intellektuella jargong: moderniteten själv.
   Hur Geijers liv artade sig åren före det berömda "avfallet" 1838 kan man sluta sig till av till exempel den minnesskildring som poeten Carl Wilhelm Böttiger lämnat. Han skriver om sin första tid i Uppsala:

Hans gröna handskar föllo mig i ögonen, men ännu mer att han, bäst det var, tog av sig den högra, för att snyta sig med fingrarna. När vi gått honom förbi, frågade sakta min kamrat: "Vet du vem det där var?" På mitt nekande svar tillade han: "Det var professor Geijer".
   Några dagar efteråt hörde jag denne föreläsa. Jag kan icke säga, att jag fann mig rätt tillfredsställd. Av hans stora rykte hade jag väntat något vida mer. Föredraget var stackigt och vårdslöst: många ord sväljde han ner och de viktigaste hostade han bort. [...] Till min förvåning var nu hans auditorium ganska glest [...] Men nu var en mellantid, då han alls icke var populär. Studenterna ansågo honom stolt och frånstötande, man klagade över att han i tentamina var snäsig och tvär. En och annan hade han kört på dörren, efter blott ett par frågor.6
En mellantid: Böttigers minnesbild är också präglad av ett visst äckel. Ändå hade något viktig skett i Geijers liv. Han hade grundlagt sin (förvisso erotiskt färgade) vänskap med Amalia von Helvig, tysk intellektuell, vän till Goethe, Schiller och Bettina von Arnim - en person som förde honom in i en än djupare kontakt med samtidens tyska filosofi och samhällsdebatt. Hennes inflytande var på många sätt avgörande. Som hon skrev i ett ofta citerat brev:

Att Din dämon är obändigare, mera skrämmande och våldsam än min egen är självklart och så gör han Dig mycken vånda, tills Du är ett med honom.7
Ord präglade av en svärmisk romantik. Men Geijer brottas verkligen med sig själv, tills han lyckats få sin blick på samtiden att klarna.
   Liberalismen framstår vid denna tid ännu, också i hans egna ögon, som tidens Dämon. En ideologi och ett samhällskick som bejakade samhällsupplösningen, uppvisade ett naket profitbegär och en individualism som tycktes vara själva tecknet på upplösningen av den organiska och harmoniska statsidé som många med Geijer såg som själva förutsättningen för ett redligt samhälle.
   Han träder i kamp med liberalismens demon. Den visar sig då som nu ha två huvuden: han skär av den ena och ikläder sig det andra. Att det verkligen var en svår kamp och ingen billig opportunism visas bland annat av hur han senare förklarade sitt sinnestillstånd för vännen Sophie Waern:

Ja, ser du Sophie, förr gick jag med en bulnad i själen, som värkte och sprängde och gjorde mig både stum och döf. Men nu har den kreverat med allt sitt etter - och jag mår syperbt.8
*

Som Carl Arvid Hessler visar i sin utredning9 av Geijers politiska utveckling står han redan från början mycket frågande till Adam Smiths idéer om "egennyttan" som egentlig drivkraft i samhällets utveckling. Han tror inte alls på den "osynliga hand" som leder egoismen i allmännyttiga banor.10 Det är snarare detta som driver honom bort från liberalismen, som han uppenbarligen i grunden varit befryndad med av födsel och ohejdad vana. Varken Hegel eller Adam Smith-liberalismen är ett spår intresserade av människors samverkan, av det sociala bandet, individerna är avskilda tulpanknoppar i en välplanerad rabatt, ompysslad av osynliga händer och världsandar och andra sorters gastar.
   Han reagerar på denna likgiltighet inför de kollektiva institutionerna, vilket får honom att i det längsta hålla fast vid ståndssamhället (eller som han skriver: korporationerna) - som ett uttryck för människors samverkan.
   Det är den nya tidens industri och dess resultat - nyfattigdomen - som driver Geijer i armarna på liberalismen.
   Hessler noterar hur han 1832 märker sig ett stycke ur den Quarterly Review som följer honom livet ut:

It is of infinitely greater importance how the wealth of a community is distributed, than what is the absolute amount; that an increase of national wealth may be made at the expense of much national and individual happiness.11
Geijers egen slutsats är att den nya nationalekonomin endast är "en vetenskap om rikedom utan avseende på nationell lycka, dygd och nytta".12
   I Minnen skriver Geijer om hur han vid en resa mellan Potsdam och Berlin 1825 kommer i samspråk med en resenär som entusiastiskt talar om marknadskrafternas frisläppande och de "nya näringssystemen". Geijers kommentar:

Dock har jag även hört röster av vikt som påstå, att det på samma gång gjort mer varor och mer fattiga - att yttersta följden av en blott på den individuella konkurrensen ställd industri blir (emot vad man förmodar) rikedomens och fattigdomens hopande i särskilda fientliga massor - det är la force des choses på detta fält, sådan som den i blott laissez faire sig uppenbarar.
Geijer går vidare och uttrycker sin beundran för den engelska kooperationsrörelsen, varefter han uppehåller sig vid det nuvarande ståndssamhällets - korporationernas - dövhet för det nya i tiden:

den är sjuk på att endast känna det abstrakta allmänna och enskilda och att misskänna allt, vad som borde förbinda bägge, emedan det blivit missbrukat; och sannolikt kommer sjukdomen att rasa ut i alla riktningar, innan den brytning inträffar, som tillåter läkedom.13
*

Brytningen har redan inträffat i hans eget huvud. Det gamla ståndssamhället förmår icke i sig bära det nya som växer fram, varken den modernitet som trasar sönder alla gamla band - eller den nya frihet som tilltalar honom. Geijer följer via sina engelska tidskrifter arbetarbefolkningens villkor i de nya industridistrikten: det är deras livsomständigheter som avgör saken. Om liberalismen - den nya ekonomiska principen - skapar dessa problem bör den också kunna lösa dem.
   Så är det dags. Bölden ska trancheras. 1838 kommer första numret av Geijers egen tidskrift Litteratur-Bladet, med dess avfallsartikel:

Kanalerna, ångbåtarna, järnvägarna, all denna industrins genom världshandeln mångfaldige förkovran, hela denna fredliga, jordena alla släkter snart omfattande gemenskap, är det endast varor de medföra? Mig förefaller det, även ifråga om tankeväxling och tankealstring - liksom såge man här den nästa stora epoken till boktryckarkonstens uppfinning, och en större. Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse!

   Litteratur-Bladets första nr, 183814

Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida haf; Stjernhvalvet öfver honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans graf. Framåt! - så är hans ödes bud; Och i djupet bor som uti himlen Gud.

   På nyårsdagen 1838

Tvenne ting fyller själen med ständigt större förundran och bävan; alltsom tanken alltmer dras till dem: stjärnehimlen över mig och sedelagen inom mig.

   Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, 1781


Till essäns andra del


Noter
1 November 1804. John Landquist: Geijer. En levnadsteckning (Stockholm 1954) s 30f. Tillbaka till texten
2 Fotnot för materialister: Tanken på en irreversibel, framåtriktad rörelse i historien tycks vara ungefär samtida med det moderna slussportsystemet. Tillbaka till texten
3 Minnen. Minervas årtalslösa nyutgåva. [Stockholm 1990] s 33-34. Tillbaka till texten
4 Ödet ville att Geijer som medlem av Svenska Akademien skulle ersätta - von Ramel. Tillbaka till texten
5 Citerat efter Landquist, s 56. Även i Minnen s 47f. Tillbaka till texten
6 Citerat efter Den svenska litteraturen III, De liberala genombrotten 1830-1890 (Stockholm 1988) s 37. Tillbaka till texten
7 Den svenska litteraturen II, Upplysning och romantik (Stockholm 1988) s 277. Tillbaka till texten
8 Ur Erik Gustaf Geijers liv, del II. Sammanställt av W Gordon Stiernstedt (Stockholm 1964), s 133. Tillbaka till texten
9 Carl Arvid Hessler: Geijer som politiker, Band II (Uppsala 1947), s 13-15. Tillbaka till texten
10 Han gör dock ett försök att ta tanken till sig under Englandsresan. Se Minnen s 45f. Tillbaka till texten
11 Hessler a a s 78. Tillbaka till texten
12 Ibid. Tillbaka till texten
13 Minnen, s 211ff. Tillbaka till texten
14 E G Geijer: Samlade skrifter. Bd XII. Redigerad av John Landquist (Stockholm 1923). Tillbaka till texten



© 1997 Ord&Bild