Erik Gustaf Geijer

Biografi • Citat • Litteratur • Poesi

Historikern, filosofen, skalden, tonsättaren och politikern Erik Gustaf Geijer föddes i Ransäter på Geijersgården den 12 januari 1783 och avlider 64 år senare, den 23 april 1847 på Operahuset i Stockholm.
Han var en svensk författare, frimurare, poet, filosof, historiker och tonsättare.

Se mer här nedan och hos wikipedia

Geijerbiografi

Källa: Ord & Bild

1783
Föds den 12 jan på gården Ransäter (Geijersgården) i Värmland.
1799
Börjar sina studier i Uppsala.
1802
Deltar i Benjamin Höijers föreläsningar tillsammans med bla P D Atterbom.
1803
Nekas informatorstjänst hos friherre von Ramel. Vinner Svenska akademins pristävling med sin skrift "Äreminne över Sten Sture d.ä."
1805
Ny förstaplats i Akademins pristävling, nu med "Äreminne över Axel Oxenstierna."
1806
Erhåller magistergraden efter att ha disputerat över ämnet "Om medeltidens samhällsanda".
1809
Förlovning med Anna Lisa Liljebjörn.
1809-10
Englandsresa.
1810
Prisskriften Om inbillningskraften.
1811
Götiska förbundet instiftas och man börjar ge ut Iduna, där Geijer publicerar bland annat "Vikingen" och "Odalbonden". Framträder som "konservativ" samhällstänkare. Deltar i Malla Silverstolpes salong.
1812
Polemiserar till förmån för Benjamin Höijer, med bl a artikeln "Om historien och dess förhållande till religionen".
1814
Börjar tillsammans med Afzelius utge Svenska folkvisor från forntiden.
1816
Lär i mars känna Amalia von Helvig. Gifter sig med Anna LisaLiljebjörn.
1817
Utses till professor i historia vid Uppsala Universitet. Uppbrott ur Götiska förbundet efter en konflikt med P H Ling.
1818
Avhandlingen om Feodalism och Republikanism börjarpubliceras som följetong i Svea.
1820
Utger Thorild, tillika en filosofisk eller ofilosofiskbekännelse. Drar på sig ett tryckfrihetsåtal då han i enfotnot tycks ha ifrågasatt treenighetsläran.
1821
Frikännes. Hyllas av Uppsala studenter.
1825-31
Svea Rikes hävder, I-II.
1825
Tysklandsresa.
1826
Ledamot av Svenska Akademin.
1828-30
Deltar vid riksdagen som konservativ ledamot avprästerståndet.
1832-36
Utger Svenska folkets historia, I-III. Verket översätts genast till tyska och intresserar bl a den unge Karl Marx.
1834
Tackar efter moget övervägande nej till biskopssätet i Karlstad, då han menar att detta skulle sätta stopp för hans historiska forskningar. Avfallet har inletts. Utger Minnen.
1838
Skriver på nyårsafton 1837 dikten "Ensam i bräckligfarkost" som ett brev till vännen och musikern Lindblad. Snart är Geijers politiska omorientering känd. Börjar i mars ge ut Litteraturbladet, som utkommer av och till fram till1841.
1839
Lär känna Jenny Lind.
1840
Deltar i 1840-41 års riksdag, medlem av prästerståndet, nu som för omgivningen oberäknelig liberal.
1841-42
Håller föreläsningarna om "Menniskans Historia". De utges fjorton år senare av Sigurd Ribbing, efter hans egna föreläsningsanteckningar som setts över av Geijer.
1843-45
Ger ut Gustaf III:s efterlämnade papper.
1844
Håller föreläsningarna "Om vår tids inre samhällsförhållanden", vilka även ges ut som bok.
1845
Anders Fryxell ger ut Om aristokratfördömandet i svensk historieskrivning, en debattbok riktad mot Geijer.
1846
Geijers andra Tysklandsresa, finansierad av Fredrika Bremer. Skriver Auch ein Wort über die religiöse Frage der Zeit som ges ut på tyska.
1847
Publicerar sin sista artikel, "En ekonomisk dröm", i den liberala Dagligt Allehanda (26 febr). Professor Palmblad angriper Geijer i sin tidskrift Läsning till bildning och nöje.Geijer skriver till den liberale skriftställaren J P Theorell och ber denne föra polemiken vidare. Geijer avlider, 64 år gammal, den 23 april på Operahuset i Stockholm. Juni: Atterbom håller sitt installationstal som rektor och angriper Geijer. Theorell svarar i Dagligt Allehanda.


Geijercitat


Odalbonden

Vad stort sker, sker tyst

Mig lockar icke ärans namn

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still


Minnen

Jag tackar Gud för de bästa föräldrar


Källa okänd

Gå på i ullstrumporna


Vikingen

Vid femton års ålder blev stugan mig trång

Dock klagar jag ej mina dagars tal


Nyårsdagen 1838

Framåt! Framåt, så kallar ditt ödes bud

Ensam i bräcklig farkost


Folkskolans lärobok

Endast det bästa är gott nog


Svea Rikes Hävder

Sveriges historia är dess konungars


Svenska folkets historia – om Kalmarunionen

En händelse som ser ut som en tanke


Psalm 140

Du bar ditt kors O Jesu mild!


Psalm 150

Ej graven oss förskräcker


Vilka är hans fem fingrar?

Historia, musik, poesi, filosofi, vältalighet


Litteraturtips

Författare Titel, förklaring Förlag, utgivningsdatum
Aldener Gösta Framåt var hans ödes bud... Missionsförbundets förlag 1947
Andrén Erik Geijersgårdens äldre bebyggelse. Om Geijersgården i Uppsala. Ingår i Upplands Fornminnesförenings Tidskrift XLV:1Utg Oskar Lundberg
Blanck Anton Geijer i England 1809-1810 Albert Bonnier 1914
Burman Carina Hammaren. Bonniers Julbok 1999 Islandet Albert Bonnier 2001
Ehnmark Anders Minnets hemlighet En bok om Erik Gustaf Geijer Norstedts 1999
Eklund J.A. Erik Gustaf Geijer Svenska kyrkans Diakonistyrelses bokförlag. Stockholm 1942
Erdman Nils Erik Gustaf Geijer En minnesteckning. Med 81 porträtt, vyer, handteckningar mm. Bonniers 1897
Ernvik Arvid Kulturlivet på värmländska herrgårdar under Erik Gustaf Geijers tid. Föreläsning vid Geijersamfundets årsmöte på Geijerskolan i Ransäter den 25 april 1979 .
Ewerlöf Frans Anton Minnen som informator på Föskeds bruk
Fröberg Paul Minnen och bikt. En studie i Malla Montgomery- Silverstolpes memoarer Svenska Humanistiska Förbundet (1996?)
Färnström Emil Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer Natur&Kultur. Stockholm 1964
Geijer Erik Gustaf Skaldestycken P.A.Norstedt &Söner Stockholm 1878
Geijer Erik Gustaf Minnen. Utdrag ur brev och dagböcker. Minnestal om Esaias Tegnér. Personalier över Bengt Gustaf Geijer. Med inledningsord av Fredrik Böök. Minerva
Geijer Erik Gustaf Skaldestycken. Illustrerad av Ernst Josephson. Med inledning av Ulf Linde, kommentar av Ingrid Mesterton Svalans lyrikklubb. Stockholm 1966
Geijer Erik Gustaf Dikter. Svenska Klassiker, utg av Svenska Akademien. Atlantis. Stockholm 1999
Geijersamfundet Geijerstudier I-II-III

IV: Ur Erik Gustaf Geijers liv,
del I: 1805-1817
del II: 1818-1847
av W. Gordon Stiernstedt		 Natur&Kultur 1963
VI: Att följa sin Genius. Tio studier om Erik Gustaf Geijer. Karlstad 1982
. VII: Geijers Minnen, genreblandning och epokmöte, av Louise Vinge
 Karlstad 1986
IX : Alla tiders Geijer
av Sten Dahlstedt, Anders Ehnmark, Ulrika Knutson , Prolog av landshövdingen Ingemar Eliasson.		 Karlstad 2001
Gordon Stiernstedt W Två släktled berätta. (Anna- Lisa Geijer och Agnes Hamilton f Geijer) Albert Bonniers förlag 1947
Gordon Stiernstedt W Amalia von Helvigs brev till Erik Gustaf Geijer Bonniers 1950
Hamilton-Geete Anna I solnedgången I-II Albert Bonnier Stockholm 1910-1916
Kjellén Alf Geijer och fattigdomsproblemet t. o. m. Riksdagen 1840-41. Särtryck ur Historisk Tidskrift 1933
Larsmo Ola Andra sidan, Essäer 2001 Albert Bonniers förlag
Lilljebjörn Knut och Henrik Hågkomster Stockholm 1911
Lilljebjörn Henrik Minnen W. Billes förlag. Stockholm 1912
Lundahl Anders Erik Gustaf GEIJER - Filosofen Bokförlaget Nya Doxa 1999
Meurling Per Geijer och Marx Tidens förlag. Stockholm 1983
Nybom Torsten Erik Gustaf Geijer. Om vår tids inre samhällsförhållanden. Historiska skrifter i urval Tidens förlag 1980. med Per Nyströms artikel om Geijers avfall, urspr publ 19/2 1938 i Social-Demokraten
Nyblom Carl Rupert Några Geijerminnen Ingår i Upplands Fornminnesförenings Tidskrift XLV:1. Utg Oskar Lundberg
Lars Andersson, Jan Bengtsson, John Cullberg,
Sten Dahlstedt, Anders Ehnmark, William Fovet,
Erik Gustaf Geijer, Eva Haettner, Ulrika Knutsson, Ola Larsmo,
Ola Nordenfors, Thomas Olsson, Johan Svedjedal		 TEMA: Erik Gustaf Geijer Ord&Bild nr 3-4 1997
Redin Pia När Erik Gustaf ville bli viking. Ill. Erik Bohlin. Förlaget Pärlemor. Kul Tur i litteratur 1999
Stolpe Sven Geijer. En essay Ingår i Geijerssamfundets skriftserie. 1947
Wahlström Lydia Erik Gustaf Geijer. En lefvnadsteckning. Norstedt& Söners förlag. Stockholm 1907
Wrede Gösta Vad säger Geijer? Livssyn och tro hos Erik Gustaf Geijer och hans betydelse idag Plus Ultra 1983





Poesi


Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek som går genom världen,
föll och en strimma in i min själ.


På nyårsdagen

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.


Vikingen

Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Der jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn'.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Der de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.

En morgon från stranden ett skepp jag såg;
Som en pil in i viken det sköt.
Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min
Och vikingen tog mig i skeppet in
Uppå hafvet.
[…]

Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
Som skälde mig skägglös och vek.
Jag sjökonung blef - öfver vattnen drog
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott
Och med mina kämpar om rofvet drog lott
Uppå hafvet.

Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi herrskade på hvar kust.
I Walland jag tog mig en mö;
I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd
Uppå hafvet.
[…]

Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, - då gälde det blod;
Kom krämarn, - så fick han gå.
Men blodig är segern den tappre värd,
Och vikingavänskap, den knytes med svärd
Uppå hafvet.

Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
I glans för mig framtiden låg;
Så rolig som svanen i gungande säf,
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omätliga rymden mitt hopp
Uppå hafvet.

Men stod jag om natten å gungande stäf,
Och den ensliga vågen röt,
Då hörde jag Nornorna virka sin väf
I den storm, genom rymden sköt.
Likt menskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå hafvet.

Jag tjugo år fyllt; - då kom ofärden snar,
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har
Der hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta, det klappar så fort,
Det snart skall få svalka å kylig ort
Uti hafvet.

Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart
Det går ej en väg blott till gudarnes sal;
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag lefvat; - min graf skall jag få
Uti hafvet.

Så sjunger på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall.
I djupet sjön honom rifver
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden vexlar sin lekande gång,
Men den tappres minne - det blifver.


Manhem

Det var en tid det bodde uti Norden,
En storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slaf och ingens herre vorden,
Hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
Med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig sjelf sitt värn, han visste andra skydda,
Och kungasöner växte i hans hydda.

[...]

Hans lärdom var ej stor. Han visste lida
Och lefva som en man. Hvad vet vi mer?
Vi veta huru sol och stjernor skrida;
De öfver veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet.
Han upprätt stod och brottades med ödet.

Och föll han äfven, - ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som menskan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida,
Han tiggde ej om lifvets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej makt att lefva fri och dö med ära.

Af dessa dygder fordom Manhem nämdes,
Ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
Och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, der ur klippans hällar jernet tämdes,
Hon grundades, den evigt fria bygd;
Och när åt bojan folken tyckts sig lemna,
Då kommo Nordens söner att dem hämna.

[...]

På segerrika marker svensken träder,
Der berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång som stormen qväder
Kring kämpars aska, djupt i högen lagd:
Kan du förgäta dina stora fäder
Och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
Ock Nordens kraft i grafvens sköte neder?

Nej, renom det, de forna dygders tempel,
För evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
Till manlighetens starka boning gjord?
Upplifvom dem, de forntida exempel
Af ära, kraft och tro uti vår Nord!
Då skola i vårt fall vi äfven hämnas,
Och Manhems namn på jorden åter nämnas.


Vad jag älskar

Grönskande jord, min hälsning tag!
Blånande hav, dig älskar jag!
Livande ljus i djup och höjd,
himmelska sol! Du är min fröjd.
Men mer än jordens skönsta krans,
och mer än blåa böljans dans,

och mer än själva solens glans,
älskar, älskar jag -
himmelska ljusets gryende tröst
i ett bävande mänskobröst.